Vad jag tror kommer att bli världens jobbigaste dag.

När jag skriver följande rader så är det den 7:e augusti, jag ställer mig in på vad som kommer hända imorgon, samt lättar mitt hjärtan en aning.. Efter detta känns det som bloggen kanske blir liggande några veckor, vi får se hur jag orkar med det!

Ja, så hamnade man där man absolut inte trodde att man skulle stå för en vecka sedan, när man klarat funktionskontrollen ihop med Atlas.. Det känns som jag står vid branten när man ska lämna av sin bästa vän.

Jag vet att det är det enda rätta, men usch.. inte trodde jag att jag kunde känna mig så här kluven, ledsen och rädd. Rädd för att bli lämnad.

Man förbryllas av sin egna egoism, att man inte vill bli lämnad ensam, att man förlorar sin sambo och livskamrat. Samtidigt som man väger in hur ens 'pärla' mår, och inser att det är det enda rätta, och det bästa för honom.

Som jag har gråtit, flera attacker om dagen kommer och jag vet inte hur jag ska tackla dem, så jag gråter rakt ut, det känns som det hjälper lite.. Även om man ska leva i nuet, och han faktiskt inte är död än.. Han ligger ju bakom min datorstol och sover. Han ser så där jättesöt ut, som bara han kan göra. Jag blir lugn när jag ser honom, samtidigt som jag önskar att han var mindre söt.. Så jag slipper sakna det söta i framtiden.. Här kommer ytterligare ett bevis på att man tänker mest på sig själv alltid.

Jag är livrädd för saknaden!!

Jag frågar mig om jag tagit rätt beslut, även om jag vet att jag gjort det.

Inbillar mig då och då att det kanske är temporärt och att det blir bra. Men sen inser jag att, nej.. det kommer inte ändra sig.

Höger bakben rör sig som hjulet på ett lok när han rör sig framåt, och hela hans kropp rullar utmed ryggraden. Svansen hänger nedåt utan minsta tendens till rörelse. Han piper till varje gång han försöker lägga sig ner, och vankar av och an länge, innan han lägger sig till ro.

Jag tänker mig att om det finns en himmel, så kommer Du att springa i den största barrskogen där. Där kan Du spåra fritt och springa lös hur mycket Du vill, utan att tänka på sina onda höfter och sin onda rygg, min lilla älskling.

Jag vill också passa på att tacka dig, Atlas, för alla roliga stunder och skratt som du gett mig.. Jag kommer alltid minnas dem!

Det var allt för mig tror jag, och tack för alla stärkande tankar och kramar.. alla behövs imorgon!

Jag kommer alltid att älska dig Atlas, och du har alltid en stor bit av mitt hjärta hos dig :)