En riktigt jäklans hundhelg!

Även om jag inte har någon hund för tillfället, så går ändå mycket av min tid åt till hundar med respektive förare.. Inför helgen blev jag tillfrågad att figurera på ett certifieringsprov, där nyutbildade patrullhundar med förare skulle testas och för hoppningsvis godkännas. Trots att man inte själv detlar i provet, är i alla fall jag alltid jättenervös. Man vill så gärna att alla ska klara sig med godkända resultat.
Så i lördagsmorse, tog jag mitt gröna pick & pack och åkte mot Karlsborg och Perstorps skjutbana. Eftersom jag oftast åker i sista stund, var jag på håret till sen även denna gång.

Dagen började med inmönstring av hundar, samt transport till basförläggningen. Jag blev hundtaxi i skogarna kring Perstorp, men de flesta djuren tyckte nog att det var helt okej att åka med =) Sedan var det förberedelser för patrullstigen. Någon påstod att ju fler kockar desto sämre soppa, men jag måste erkänna att jag tyckte vi fick till en ordentlig soppa. Vi löste då allting ändå, även om det blev i sista stund.
Dagen fortsatte med bastjänst och mörkerbevakning, efter det var det sängdags!

Jag som skulle åkt till Skövde och hälsat på syrran som hade lite partaj, blev kvar i skogen efter lång konsultation med systern själv. Så där satt gänget bestående av karlar i olika åldrar, samt jag och högsta hönset.
Oooo.. vad jag skrattade, herre gud! Jag ställde mig flera gånger frågan varför inte fler upptäckt denna otroligt perfekta fritidsaktivitet; vara i skogen, tälta och skratta i närhet till hundar.
Jag kom inte på något svar, men alla som känner sig manade får följa med när som helst och prova ;)

I tältet sov jag som en gris, som vanligt. Jag har inga problem att somna när jag ligger i tält, snarare tvärt om!
Dagen därpå var det spåren kvar. 3 st hundar var kvar i matchen till söndagen, dessa syns på foton nedan. Alla 3 blev även godkända efter spåret - GRATTIS :)

Acka

Mandel

Lotus

Även Noa fastnade på bild :)

Direkt när spåren gåtts klart, var jag tvungen att skynda mig för att hinna till den gemensamma kursstarten på Tibro Brukshundklubb.

Många nya ansikten och hundar, en plaskig gräsmatta och roliga aktiviteter möttes man av när man kom upp.

Jag, som fått en ny 'bästis', hade fullt sjå att hålla mini-mannen aktiverad och nöjd :) Men det är roligt, jag gillar barn!

När kursstarten var slut, och alla åkte hemåt, åkte jag förbi Atlas och satt där och funderade lite medan jag åt risifrutti och fällde några tårar.
Tårar som utlöstes av tomheten efter att en hel helg umgåtts med fyrbenta, och sedan bara åka hem. Tanken på hur trött och mysig Atlas hade vart om han vart med mig ute hela helgen. Men, nu är det inte så, och man måste blicka framåt.

Jag hittade några kantareller, som jag gav till en dam som gick och letade i närheten. Vi småpratade lite, innan jag for hem för att sova några timmar. Därefter var det arbete på schemat, och det är det än.

Ha det bäst alla :) Kramar!

Bilder från den senaste veckan - utan text =)

Spårdag i Hönsa

Städdag på klubben!

Båtdag med mamma och pappa :)

Barr ;)

Bästaste tjejerna! :)

Nästan en vecka har gått..

Tiden går fortare än man kan tro, en vecka har redan gått imorgon, sedan jag klappade Atlas på kinden när han gick över till himlavärlden.. En vecka!
Söndagen den 8:e augusti var nog den längsta dagen jag vart med om.. Eftersom jag knappt kunna sova natten innan, då jag oroat mig för om jag var stark nog att fullfölja beslutet jag redan då tagit.
Direkt efter frukost tog vi vår vanliga Årebergsrunda på 6 km. Atlas sprang lös mesta tiden, skällde på kossorna (som vanligt) och travade runt. Galopp var ingenting han funderade mycket på de sista dagarna.. Det var ju annars hans paradgång, galoppen!
Jag lät honom springa så mycket han orkade och när han vill leka med sin trasa, så bjöd jag in mig i leken.. Sista dagen tänkte jag att han verkligen skulle få leva ut.
Det mesta gick bra, men han han ville inte sätta sig ner. En gång under promenaden försökte han klia sig i örat med sitt onda högerben, men när han böjde lite på kroppen, då skrek han till och slutade gensat försöka klia.. Jag och pappa hjälpte då att skrubba honom lite på kinden, det gillade han skarpt :)
I slutet på promenaden var han helt slut.. klorna på hans dåliga bakben skrapades i asfalten för varje steg, och jag kände att - min bedömning av älsklingens hälsa var helt rätt. I samma ögonblick ringde veterinären.
Vi bestämde att vi skulle ses på ett ställe i skogen om 30 minuter, för att följa honom på sista resan. Jag ville vara själv där med honom, och familjen respekterade det, även om jag såg att det tog emot för pappa. Vi gick hem efter ett möte med Stina, och därefter for jag direkt iväg. Sista gången hoppade min 'puppa' in i bilen av egen kraft.. vilket inte hänt på flera veckor tidigare.

Eftersom Atlas aldrig gillade veterinärstationer eller sjukhus, tog jag därför långt innan beslutet att när han skulle somna in, så skulle det vara hemma hos mig, eller i skogen.
Vi möttes upp, och veterinären kikade snabbt på Atlas rörelsemönster när jag släppte ut honom lös ur buren. Han sa till mig att jag tagit rätt beslut, och så kändes det också då.
Atlas själv passade på att hämta sin favorit-åtta, och propsade på att vi skulle kasta den och sedan kampa.. Jag gjorde det några gånger, sedan satte jag honom för att inte försvåra nedsövningen.
Vi satte ingen kanyl, utan sövde honom, och gjorde sedan ett hjärtstick. Också det var min egen vilja, då min 'tuffing' var otroligt spruträdd. Man vill inte bråka med sin vän de sista minuterna i livet.

Efter först sprutan lutade han sig mot mig och jag kliade honom på bringan, han njöt verkligen av kliandet och 'knödde' sig verkligen mot mig med hela tyngden. När jag märkte att han började bli trött bad jag honom lägga sig. Han sa sig precis intill mig och jag rätade ut honom så han låg helt på sidan. Där satt vi, i duggregn, han och jag på en känd plats i skogen, precis som jag alltid velat att det skulle gå till.
Jag klappade Atlas på kinden hela tiden och lutade mig över honom och sniffade lite på halsen, som vi ofta gjorde när vi hade mys :) Inför sista sticket, höll jag handen för hans ansikte samtidigt som jag klappade. Allting gick så lugnt till och han fick bara en kramp.. Jag lade honom till rätta på sidan igen efter den, och sen klappade jag länge på honom.
Klockan 12.17 var det klart.. Då slapp Atlas all smärta och sprang i hundhimlens största tallskog och spårade fritt! Själv satt jag brevid honom och kände som om någon rivit ut hjärtat på mig, samtidigt som jag hade ett lugn i magen, det kändes som om jag befriat honom på något sätt?!

Därefter började bestyren, som alltid måste göras. Jag kände mig lugn på något sätt medan vi höll på.. Men när vi skulle jordfästa Atlas på den fina plats jag valt ihop med familjen, då kom paniken! Jag fick riktiga gråtattacker och kände mig helt tom, allting blev så definitivt. Hela familjen inklusive mormor var med och fixade, och det blev jättefint. Jag har varit där varje dag och tittat till det, och den sista gången kom inte ångesten, när jag bara möttes av en sten. Istället kände jag ett lugn.

De efterkommande dagarna var nog det tygnsta jag gått igenom någon gång. Gråt, tomhet, rädsla, ångest. Värst var kvällarna och nätterna.. Sömn har arit en bristvara. Tack mamma och papap för att jag fick sova hemma, och för att ni sällskapat med mig, jag älskar er!
I torsdags började livet återkomma. Jag insåg då vilken tjänst jag gjort honom, och att livet fortsätter. Chocken har börjat släppa, om än såret är kvar inuti.. Jag tänker att nu är han alltid med mig, någonstans.. Även om jag inte ser honom när jag tittar runt omkring mig, hör hans suckar eller tittar in i hans förväntansfulla ögon när jag öppnar bakluckan, så finns han hos mig ALLTID :)
Det kommer alltid situationer där jag måste kämpa mot gråten, men det går över, och jag kommer framåt!
Nedan följer några bilder på min finaste finaste prins, Prins Atlas TJH (FM)

Jag vill också passa på att tacka för alla värmande ord ,sms, mail och kommentarer på bloggen.. Man inser att man har många vänner kvar i livet när alla visar sitt medlidande på ett eller annat sätt, TACK :)

Men hur mycket jag än tänker på Atlas och går till hans grav, så kommer jag minnas honom som den arbetsgalne tok som syns på bilden nedanför, med svansen i topp..
De sista dagarna kommer jag förtränga, men den positiva anda du spridit kommer alltid att hålla i...
Jag älskar dig för alltid, Atlas :)

Vad jag tror kommer att bli världens jobbigaste dag.

När jag skriver följande rader så är det den 7:e augusti, jag ställer mig in på vad som kommer hända imorgon, samt lättar mitt hjärtan en aning.. Efter detta känns det som bloggen kanske blir liggande några veckor, vi får se hur jag orkar med det!

Ja, så hamnade man där man absolut inte trodde att man skulle stå för en vecka sedan, när man klarat funktionskontrollen ihop med Atlas.. Det känns som jag står vid branten när man ska lämna av sin bästa vän.

Jag vet att det är det enda rätta, men usch.. inte trodde jag att jag kunde känna mig så här kluven, ledsen och rädd. Rädd för att bli lämnad.

Man förbryllas av sin egna egoism, att man inte vill bli lämnad ensam, att man förlorar sin sambo och livskamrat. Samtidigt som man väger in hur ens 'pärla' mår, och inser att det är det enda rätta, och det bästa för honom.

Som jag har gråtit, flera attacker om dagen kommer och jag vet inte hur jag ska tackla dem, så jag gråter rakt ut, det känns som det hjälper lite.. Även om man ska leva i nuet, och han faktiskt inte är död än.. Han ligger ju bakom min datorstol och sover. Han ser så där jättesöt ut, som bara han kan göra. Jag blir lugn när jag ser honom, samtidigt som jag önskar att han var mindre söt.. Så jag slipper sakna det söta i framtiden.. Här kommer ytterligare ett bevis på att man tänker mest på sig själv alltid.

Jag är livrädd för saknaden!!

Jag frågar mig om jag tagit rätt beslut, även om jag vet att jag gjort det.

Inbillar mig då och då att det kanske är temporärt och att det blir bra. Men sen inser jag att, nej.. det kommer inte ändra sig.

Höger bakben rör sig som hjulet på ett lok när han rör sig framåt, och hela hans kropp rullar utmed ryggraden. Svansen hänger nedåt utan minsta tendens till rörelse. Han piper till varje gång han försöker lägga sig ner, och vankar av och an länge, innan han lägger sig till ro.

Jag tänker mig att om det finns en himmel, så kommer Du att springa i den största barrskogen där. Där kan Du spåra fritt och springa lös hur mycket Du vill, utan att tänka på sina onda höfter och sin onda rygg, min lilla älskling.

Jag vill också passa på att tacka dig, Atlas, för alla roliga stunder och skratt som du gett mig.. Jag kommer alltid minnas dem!

Det var allt för mig tror jag, och tack för alla stärkande tankar och kramar.. alla behövs imorgon!

Jag kommer alltid att älska dig Atlas, och du har alltid en stor bit av mitt hjärta hos dig :)

Grisen gal i granens topp..

Så känner jag mig ungefär nu. Titta på bilden på min lilla prins, och tänk er att han mår jättedåligt. Väg in att det är mitt beslut, och att jag vill honom allt väl, samtidigt som jag vill ha kvar honom för allt i världen!
Nu är det inte säkert att det blir så, om han svarar bra på smärtlindringen.. men haltandet och den hängande svansen gör mig orolig!
Den senaste veckan har jag varit sjuk, till råga på allt.
Förra lördagen klarade vi av funktionstestet för FM-hund, vilket innebär att vi får fortsätta 2 år till. Nu kanske det inte blir så, vi får se..
Jag försöker att hålla modet uppe, och ger det till måndag, därefter måste jag nog ta ett beslut på förändringen som blir, eller inte blir!
Bidrar även med några äldre bilder, fotografer är jag och Stina D.

Nu är det god natt i min värld!

Puss och Kram