Nästan en vecka har gått..

Tiden går fortare än man kan tro, en vecka har redan gått imorgon, sedan jag klappade Atlas på kinden när han gick över till himlavärlden.. En vecka!
Söndagen den 8:e augusti var nog den längsta dagen jag vart med om.. Eftersom jag knappt kunna sova natten innan, då jag oroat mig för om jag var stark nog att fullfölja beslutet jag redan då tagit.
Direkt efter frukost tog vi vår vanliga Årebergsrunda på 6 km. Atlas sprang lös mesta tiden, skällde på kossorna (som vanligt) och travade runt. Galopp var ingenting han funderade mycket på de sista dagarna.. Det var ju annars hans paradgång, galoppen!
Jag lät honom springa så mycket han orkade och när han vill leka med sin trasa, så bjöd jag in mig i leken.. Sista dagen tänkte jag att han verkligen skulle få leva ut.
Det mesta gick bra, men han han ville inte sätta sig ner. En gång under promenaden försökte han klia sig i örat med sitt onda högerben, men när han böjde lite på kroppen, då skrek han till och slutade gensat försöka klia.. Jag och pappa hjälpte då att skrubba honom lite på kinden, det gillade han skarpt :)
I slutet på promenaden var han helt slut.. klorna på hans dåliga bakben skrapades i asfalten för varje steg, och jag kände att - min bedömning av älsklingens hälsa var helt rätt. I samma ögonblick ringde veterinären.
Vi bestämde att vi skulle ses på ett ställe i skogen om 30 minuter, för att följa honom på sista resan. Jag ville vara själv där med honom, och familjen respekterade det, även om jag såg att det tog emot för pappa. Vi gick hem efter ett möte med Stina, och därefter for jag direkt iväg. Sista gången hoppade min 'puppa' in i bilen av egen kraft.. vilket inte hänt på flera veckor tidigare.

Eftersom Atlas aldrig gillade veterinärstationer eller sjukhus, tog jag därför långt innan beslutet att när han skulle somna in, så skulle det vara hemma hos mig, eller i skogen.
Vi möttes upp, och veterinären kikade snabbt på Atlas rörelsemönster när jag släppte ut honom lös ur buren. Han sa till mig att jag tagit rätt beslut, och så kändes det också då.
Atlas själv passade på att hämta sin favorit-åtta, och propsade på att vi skulle kasta den och sedan kampa.. Jag gjorde det några gånger, sedan satte jag honom för att inte försvåra nedsövningen.
Vi satte ingen kanyl, utan sövde honom, och gjorde sedan ett hjärtstick. Också det var min egen vilja, då min 'tuffing' var otroligt spruträdd. Man vill inte bråka med sin vän de sista minuterna i livet.

Efter först sprutan lutade han sig mot mig och jag kliade honom på bringan, han njöt verkligen av kliandet och 'knödde' sig verkligen mot mig med hela tyngden. När jag märkte att han började bli trött bad jag honom lägga sig. Han sa sig precis intill mig och jag rätade ut honom så han låg helt på sidan. Där satt vi, i duggregn, han och jag på en känd plats i skogen, precis som jag alltid velat att det skulle gå till.
Jag klappade Atlas på kinden hela tiden och lutade mig över honom och sniffade lite på halsen, som vi ofta gjorde när vi hade mys :) Inför sista sticket, höll jag handen för hans ansikte samtidigt som jag klappade. Allting gick så lugnt till och han fick bara en kramp.. Jag lade honom till rätta på sidan igen efter den, och sen klappade jag länge på honom.
Klockan 12.17 var det klart.. Då slapp Atlas all smärta och sprang i hundhimlens största tallskog och spårade fritt! Själv satt jag brevid honom och kände som om någon rivit ut hjärtat på mig, samtidigt som jag hade ett lugn i magen, det kändes som om jag befriat honom på något sätt?!

Därefter började bestyren, som alltid måste göras. Jag kände mig lugn på något sätt medan vi höll på.. Men när vi skulle jordfästa Atlas på den fina plats jag valt ihop med familjen, då kom paniken! Jag fick riktiga gråtattacker och kände mig helt tom, allting blev så definitivt. Hela familjen inklusive mormor var med och fixade, och det blev jättefint. Jag har varit där varje dag och tittat till det, och den sista gången kom inte ångesten, när jag bara möttes av en sten. Istället kände jag ett lugn.

De efterkommande dagarna var nog det tygnsta jag gått igenom någon gång. Gråt, tomhet, rädsla, ångest. Värst var kvällarna och nätterna.. Sömn har arit en bristvara. Tack mamma och papap för att jag fick sova hemma, och för att ni sällskapat med mig, jag älskar er!
I torsdags började livet återkomma. Jag insåg då vilken tjänst jag gjort honom, och att livet fortsätter. Chocken har börjat släppa, om än såret är kvar inuti.. Jag tänker att nu är han alltid med mig, någonstans.. Även om jag inte ser honom när jag tittar runt omkring mig, hör hans suckar eller tittar in i hans förväntansfulla ögon när jag öppnar bakluckan, så finns han hos mig ALLTID :)
Det kommer alltid situationer där jag måste kämpa mot gråten, men det går över, och jag kommer framåt!
Nedan följer några bilder på min finaste finaste prins, Prins Atlas TJH (FM)

Jag vill också passa på att tacka för alla värmande ord ,sms, mail och kommentarer på bloggen.. Man inser att man har många vänner kvar i livet när alla visar sitt medlidande på ett eller annat sätt, TACK :)

Men hur mycket jag än tänker på Atlas och går till hans grav, så kommer jag minnas honom som den arbetsgalne tok som syns på bilden nedanför, med svansen i topp..
De sista dagarna kommer jag förtränga, men den positiva anda du spridit kommer alltid att hålla i...
Jag älskar dig för alltid, Atlas :)